Ibland, kommer det komma upp en del såna här inlägg. Djupa och deppiga texter, allt det jobba, sanningen som många försöker dölja. Texter om min uppväxt och min mammas missbruk. Tillbaka blickar på förr. På hur det är nu. På hur det kommer bli.
Inte bara för min skull, inte bara för att jag vill skriva av mig och lätta på trycket. Utan även för att folk ska inse att för vissa människor är det en vardag att hitta sin mamma medvetslös, att alla inte har mat på bordet, att hela tiden få höra lögner och få falska förhoppningar.
Jag kanske inte borde skriva ut det på bloggen, många kommer kanske tycka att det är dumt gjort, att jag söker uppmärksamhet eller något sånt. Men nej. Jag skriver vad jag vill. Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. Jag vill att folk ska veta, vad jag faktiskt har gått igenom/går igenom och vad många andra har gått igenom/går igenom.

Ska bara klargöra en annan sak också, jag älskar min mamma mer än allt annat. Hon är trots allt min mamma och har alltid funnist där för mig på ett eller ett annat sätt. Hon har alltid gett mig kärlek och skulle aldrig skada mig. Min mamma är det bästa som finns. Fast jag HATAR hennes missbruk och allt som hör till det.